Musica Vitae och Lorenza Borrani, violin

Musica Vitae och Lorenza Borrani, violin

”Detta är världens raseri – häftig njutning, ångest, kärleksyra, glädje, ilska, passion och lidande; blixt och dunder, och över alltsammans virvlar den oövervinnlige spelmannen och drar oss ner mot avgrunden” – så skrev Richard Wagner om sista satsen av Beethovens 14:e stråkkvartett.

Den italienska violinisten Lorenza Borrani, känd som initiativtagare till den dirigentlösa orkestern Spira Mirabilis, leder kammarorkestern Musica Vitae med sitt eget spel i ett program som även innehåller ett uruppförande av musikerkollegan Ursina Braun samt Schnittkes charmiga barockpastisch Svit i gammal stil.

Musica Vitae

PROGRAM:
Alfred Schnittke (1934 – 1998)
Svit i gammal stil
Pastoral
Balett
Menuett
Fuga
Pantomi

Ursina Braun (f. 1992)
Arr. för stråkorkester Jolán Berta (f. 1941)
Musik för soloviolin och stråkorkester
Sambeställning av Musica Vitae och Arktisk Filharmoni

Ludwig van Beethoven (1770 – 1827)
Stråkkvartett nr 14 ciss-moll op 131
Adagio ma non troppo e molto espressivo – Allegro molto vivace – Allegro moderato – Andande ma non troppo e molto cantabile – Presto – Adagio quasi un poco andante – Allegro

VERKSKOMMENTARER:

Den ryske tonsättaren Alfred Schnittke studerade först i Wien och därefter vid konservatoriet i Moskva där han även kom att undervisa själv. Under 1960-talet arbetade han experimentellt med i förstone seriell musik men övergick på 1970-talet till en teknik som han kallade ”polystilism”. Han skapade sitt eget musikspråk och blandade friskt musikstilar – traditionellt med avantgarde, klassiskt med modernt. Från 1989 var han bosatt i Tyskland.

Svit i gammal stil från 1972, i original för violin och piano, bygger på filmmusik. Som andra sovjetiska tonsättare anlitades Schnittke ofta att komponera soundtrack till filmer, som gjorde det möjligt att använda kompositionstekniker som annars var tabu. Liksom Edvard Grieg med sin Svit i gammal stil (Holbergsviten) syftar Schnittkes titel på barockens musik. Verket består av fem satser: en mild pastoral, en studsande balett, en ovanligt långsam menuett, en kraftfull fuga, och som avslutning en spröd, melodiös pantomim som plötsligt glider in i ett kusligt dissonant passage, långt ifrån barockens praxis.

Bearbetningen för stråkorkester är gjord av den ungerskfödda violinisten och pedagogen Jolán Berta, bosatt i Österrike.

”Det som är fascinerande med att komponera är att jag får uppleva musik ur ett perspektiv som är motsatsen till att spela. Jag måste få ner på papper, så tydligt som möjligt, hur jag vill att mina idéer ska låta. Inre bilder och tankar måste uttryckas i musik och formas till levande ljud, mönster som får sin genklang hos lyssnarna.” Orden kommer från den schweiziska cellisten och tonsättaren Ursina Braun. Hon behärskar såväl modern som barocktidstrogen cello och spelar med orkestrar, kammarensembler och som solist. Som tonsättare har hon vunnit flera utmärkelser och hennes verk har spelats av medlemmar ur Berlinfilharmonikerna, vid Mozarteum i Salzburg och av Chamber Orchestra of Europe. Liksom sin violinkollega Lorenza Borrani är Braun knuten till ”musiklaboratoriet” Spira Mirabilis.

Verket som spelas idag är skrivet för soloviolin och stråkorkester på beställning av Musica Vitae och kammarorkestern vid nordnorska Arktisk Filharmoni.

1823 – 24 hade Ludwig van Beethoven lagt handen vid sina sista pianosonater, avslutat den magnifika Missa Solemnis och, trots sin dövhet, dirigerat det succéartade uruppförandet av Nionde symfonin. Ändå var han djupt olycklig. Förläggarna bråkade, ekonomin var bedrövlig, hälsan sviktande och själen ohjälpligt ensam. Då kom en beställning från furst Nikolaj Galitzin och från maj 1824 till november 1826 (fyra månader före sin död) komponerade Beethoven kvartetter nr 12–14 till Galitzin plus ytterligare två.

Ciss-mollkvartetten är komponerad i sju satser som spelas attacca dvs utan avbrott däremellan. Den inleds originellt i Adagio: en långsam fuga, uppbyggd kring ett oändligt sorgset tema. Andra satsen Allegro molto vivace går i hoppfullt dur, en sorglös dans åtföljd av ett allvarligt, knappa minuten långt Allegro moderato som leder in i den betydligt längre fjärdesatsen, Andande ma non troppo e molto cantabile. Den är skriven som en variationssats där det stillsamma temat presenteras som en älsklig fråga/svar-stafett mellan violinstämmorna, och därpå följer 6 variationer av vilka den sista är påtagligt nervös innan den lugnar ner sig och satsen slutar i några fjäderlätta pizzicaton.

Den femte satsen Presto är ett skojfriskt scherzo med spänstiga och frimodiga teman. Mot slutet av satsen spelar musikerna med stråken sul ponticello (vid stallet) vilket ger en säreget glasartad klang – frågan är hur Beethoven tänkte, hade han hört det ljudet en gång eller var det något han skapade i sin fantasi?

Den sjätte satsen Adagio quasi un poco andante är en kort, lite ledsam överledning till kvartettens sjunde och avslutande del, Allegro, som börjar kraftigt och nästan grovt, följt av ett mindre kantigt men mörkare tema och även en tredje, melankolisk melodi, och därefter återkommer de olika temana i olika förändringar innan en kraftfull coda avslutar vad många anser vara Beethovens största kvartett. Han fick aldrig höra den.

Gillar du också kultur och musik?

Få konserttips och senaste nytt direkt till din inkorg.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.